Nobelisterna
Jacob kommer in på scenen iklädd
frack och sjunger sången “Öppna er dörr”.
Öppna er dörr Den första gången jag såg dig Då väcktes något inom mig Du var allt som jag velat ha och jag känner samma sak idag Du var så vacker då, som nåt jag aldrig kunnat nå Sen dess vill jag bli ett, med en nobelbankett Jag lärde mig om mat och vin Om finbestick och dyrt porslin Men trots att jag vet allt om dig så vill de inte bjuda mig Kommitén nu står jag här, och ber på
mina bara knän ber om att få va’ gäst på
eran nobelfest Öppna er dörr och säg att ni vill ha mig där Se den fina frack jag bär, kan jag få vara med? För om ni öppnar er dörr och bjuder in till ert kalas Kommer jag va i extas Då vore allting perfekt, om ni öppnar er dörr En fest för gammal såväl som ung Tänk att få mingla med vår kung En hel dag fylld med lyx och flärd Det tycker jag att jag är värd Och nu så står jag här, med en dröm som jag jämt med
mig bär En dröm om lilla jag, på en nobelmiddag Öppna er dörr och säg att ni vill ha mig där Se den fina frack jag bär, kan jag få vara med? För om ni öppnar er dörr och bjuder in till ert kalas Kommer jag va i extas Då vore allting perfekt Släpp in mig, in på ert galej Och säg, att jag få, på nobelmidda’n
gå För om ni öppnar er dörr och bjuder in till ert kalas Kommer jag va i extas Då vore allting perfekt, om ni öppnar er dörr När sången är slut öppnar Erika
dörren.
Erika: Jaja, jag hör dig! Du bankar ju så det dammar från kristallkronan. Kom
in, dörren är öppen!
Jacob:
Oj, ursäkta. Tack så mycket, det är en stor ära!
Jacob och Erika försvinner in genom
dörren och går bakom scenen för att sedan komma in från höger sida. Följande
replik sägs bakom scenen.
Erika:
Det är så lite så! Du kan hänga av dig rocken här. Du är lite tidig men du kan
hjälpa till att duka.
De plockar in borden, lägger på dukar
och ställer fram tallrikar och glas. Jacob tittar sig runt i rummet.
Jacob:
Jag måste säga att det ser större ut på TV…
Erika tittar frågande på honom men
avfärdar det hela. Hon börjar lägga fram bestick men stannar upp och tvekar.
Hon lyfter upp två bestick och ser fundersamt på dem.
Jacob:
Gaffeln ska vara på vänster sida…
Erika:
Ja, såklart! Det visste jag väl… Här! Häll upp lite vin i glasen.
Hon räcker Jacob en karaff och han börjar
hälla upp i glasen runt bordet. Erika följer efter honom och sveper varje glas
han fyller på. Efter några glas stannar Jacob upp.
Jacob: Ursäkta? Vad gör du egentligen?
Erika: Man måste ju provsmaka varje glas, så man vet att de inte är förgiftade.
Jacob: Jo, nu när du säger det så. Det är ju ganska hög hotbild här kan jag
tänka mig.
De avbryts i sitt samtal av att det
knackar på dörren. In kommer Gunnar, Inga-lill, Lena, William och Carmen.
Erika:
Välkomna! (gestikulerar mot Jacob) Det här är… Ehh.
Ja, en ny medlem i Nobelisterna!
Alla
i kör: HURRA!
Jacob: Nobelisterna?
Alla
i kör: HURRA!
Carmen:
Ja, det är vår lilla förening.
Lena:
Välkommen till klubben!
De sätter sig till bords och Erika
tar till orda.
Erika:
Välkomna till det årliga genrepet av Nobelmiddagen! Vi har en lång kväll
framför oss och som traditionen bjuder inleder vi med en NOBBE! Vi sjunger
Nobelvisan.
Melodi: Måndag
gör jag ingenting.
Alfred uppfann dynamit,
dynamit, dynamit.
Om han hade skapat
sprit, skapat sprit, skapat sprit.
Hade våran
kära nobbe
fått sitt namn av denna
gobbe
kanske vi på lördagkväll,
tagit oss en stor
Nobel.
Alla dricker ur och lyfter glasen mot
taket. De för glasen mot bordet samtidigt som de imiterar ljudet av en stubin
“TSSS” följt av ett “PANG” när glasen når bordsskivan. De skrattar hjärtligt
tillsammans alla utom Jacob som förvirrat försöker hänga med.
Inga-Lill:
Ska vi äta snart? Jag är utsvulten!
William: Som vanligt står jag för maten och till förrätt serveras i år en falsk
sköldpaddssoppa.
Carmen:
Men det åt vi väl förra året?
Lena:
Det äter vi varje år.
William: Nu är det ju faktiskt så att min farfar…
Gunnar:
Nu börjar han igen…
William:
MIN FARFAR var bjuden på Nobelmiddagen 1921…
Gunnar
(viskar till Jacob): Han var diskare.
William:
…och det är således den enda menyn som vi i sällskapet nobelisterna…
Alla
i kör: Hurra!
William:
…har fått bekräftad av en förstahandskälla.
Gunnar:
Jaja, rå hit med den där sköldpaddan så får vi det överstökat.
William:
Smaklig måltid!
Alla i kör: MUMSFILLIBABBA!
Lena: Inga-lill, kan inte du berätta den där anekdoten om ambassadören och
hertiginnan? Jag tror den unge mannen här hade uppskattat den.
Inga-lill:
Jo, det här var ett antal år sedan under nobelmiddagen 1973 eller var det 74? I
vilket fall som helst ambassadören…
Samtalet tonar ut tillsammans med
ljuset som dämpas för att sedan vridas upp igen. När ljuset kommer tillbaka har
x antal timmar passerat.
Inga-lill:
…så ambassadören lutar sig fram mot hertiginnan och viskar “jag säger som
kungen sa på nobelmiddagen 48: En till tack!”
Alla brister ut i skratt utom Jacob
som fortfarande ser förvirrad ut.
Carmen: Det
var en himla god dessert, har du gjort något särskilt med den i år?
William:
Nej, det är samma som förra året.
Carmen:
“Likadan” menar du?
William:
Nej, jag tog det som blev över från förra året. Skönt att slippa laga så mycket
mat.
Alla skjuter ifrån sig sina tallrikar och
Erika plingar i sitt glas.
Erika: Nu har det blivit dags för kvällens höjdpunkt! Vi ska ringa
kommittén och se hur många platser vi får på nobelmiddagen.
Alla i kör: RING RING!
Hon plockar fram en telefon och slår
in numret.
Erika:
Hej! Det var från Nobelisterna. Vi undrar hur många
biljetter vi får i år. Jasså? Jasså?
Jasså, säger du det? Jasså!?
Okej, då får jag tacka så hjärtligt. Absolut, det ska jag. Det gör vi! Hejdå.
Alla stirrar förväntansfullt på Erika.
Erika: Nej, det blev inga biljetter i år heller men vi är välkomna att
komma och städa som vanligt den elfte december, vi Nobellister
Alla
i kör: HURRA!